OCD

OCD eller tvångssyndrom som det också kallas, är en diagnos som förekommer hos uppskattningsvis ca 200 000 personer i Sverige. Mörkertalet kan vara stort i och med den skam många känner inför sin diagnos. Samsjuklighet med andra diagnoser är vanligt. 
OCD uttrycks genom att man utför tvångsmässiga, ibland nästan rituella, tvångshandlingar, i form av ett beteende eller som tankar. 

Till exempel kan det vara så att saker måste stå i en speciell ordning, att du måste tända lampan fem gånger innan du går in i ett rum, eller att du måste upprepa det någon har sagt tyst för dig själv i huvudet innan du svarar. Eller så kan det vara så att du måste gå tillbaka hem för att kolla om spisen är avstängd – trots att du kollade precis det tre gånger innan du gick hemifrån. Detta är bara några få exempel, och hur OCD uttrycks varierar stort. Gemensamt är att dessa beteenden och tankar ger kraftig ångest om de inte kan uttryckas eller utföras.

Som så många andra diagnoser är detta något som många av oss kan känna igen oss en del i, men ett problem blir det först om det har en stor negativ inverkan på ditt liv. Då är det dags att söka hjälp. 

Det tar väldigt mycket energi och kraft att leva med OCD, vilket kan leda till utmattning och depressioner. 
Den behandling som finns att få är terapeutisk och då framförallt KBT. 

Ta makten

De förutsättningar du föds in i påverkar dig massor när det kommer till hur du utformar ditt liv. Precis som dina personliga egenskaper gör det. Men vad de däremot inte gör är att de styr inte ditt liv. Du styr ditt liv. Och om du lär dig hur dina förutsättningar och egenskaper påverkar dig, så kan du också lära dig att utveckla dina beteenden så att de gynnar dig och leder ditt liv i rätt riktning. 

Det är inte lätt, och det är inget som sker på en handvändning. Men det går. Om du har viljan att förändra, ett öppet sinne, och det är värdefullt för dig, så har du alla förutsättningar för att lyckas. 

Du är värd ett liv i rätt riktning. 

Prokrastinering

Att medvetet skjuta upp saker till framtiden, även om man vet att det ger negativa konsekvenser i ens liv, kallas prokrastinering. Detta är ett uppskjutarbeteende som för många kan upplevas som väldigt jobbigt, och även på sikt kan försämra ens psykiska hälsa avsevärt.

Stress är en vanlig orsak till beteendet. Om du har så mycket att göra att du inte vet var du ska börja, då är det lätt hänt att du skjuter upp alltihop, även om du vet att konsekvenserna blir negativa för dig. Den omedelbara effekten av att skjuta upp något på framtiden är dock direkt lättnad, vilket gör ditt belöningssystem glatt och tillfredsställt för stunden. Men sen kommer ångesten, och den är värre än vad den var inför själva uppgiften från början.

Det är inte konstigt att det blir så här. Vi har överlevt genom att undvika obehag och söka efter snabba belöningar. Men dagens samhälle ser annorlunda ut. Nu kan vi planera långsiktigt, vilket kräver helt andra egenskaper än de evolutionen har gett oss.

Att bryta detta beteende håller jag på och gör en webbkurs om just nu. Är du intresserad av att testa den? Eller vill du ha personlig coachning, för att få bukt med antingen detta beteende eller något annat, så länge? Då är det bara att du hör av dig! Klicka härEller lämna en kommentar här under.

Vi är inga monsterfamiljer!

Jag måste ryta ifrån nu. Det är dags att bryta tystnaden och skaka bort skammen. Jag måste stå upp för alla trötta föräldrar som inte orkar mer. Och för alla rädda barn som bara vill förstå världen de föds in i. För inga barn är monster, och inga föräldrar är allsmäktiga.

En skola i Göteborg har nyligen polisanmält en elev med npf (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) för att denne agerat ut våldsamt i en situation i skolan. Föräldrarna till eleven har i sin tur JO-anmält skolan och kommunen, då de anser att barnet inte får det stöd hen behöver för att klara av skolgången. Jag såg en artikeldelning om detta på GT’s facebooksida och jag gjorde misstaget att läsa kommentarerna.

”Ge ungen och föräldrarna ett rejält kok stryk!”

”Vissa borde bara ha blivit en fläck på madrassen”

”Så går det när man inte lär barn vad som är rätt och fel!”

”Dysfunktionell familj”

”De borde utvisas!  Vi ska inte ha skitfolk här”

För att bara nämna några.

Mitt hjärta blöder för dessa föräldrar som får läsa detta om sig själva och sitt barn. Dessa trötta föräldrar som stångat sig blodiga för att deras älskade barn (som inte blev som alla andra) ska få rätt förutsättningar att klara av skolgången och livet! Och allt de möts av är skuld, anmälningar,  hot och smutskastning. Och ändå orkar de fortsätta! De kämpar vidare. För de är fanimej hjältar!  De ger inte upp och de sviker inte sitt barn. De gör allt de kan för att försöka styra upp en tillvaro som rasar samman inför deras ögon, för underst i detta kaoset ligger deras lilla barn och skriker efter hjälp. Hen skriker på det enda sätt hen kan, med våldsamma utbrott. Och det barnet är verkligen inte ensamt om att uttrycka rädsla och frustration och besvikelse på det sättet.

Vi är alldeles för många föräldrar som känner igen kaoset med sönderslagna dörrar, saker som kommer flygande i luften, avgrundsvrål och de hemskaste ord ett barn kan komma på. Vi är många som har stått kvar utbrott efter utbrott,  och varje gång analyserat. Vad hände? Hur kan vi förhindra att det här händer igen? Anpassat det vi kan, lärt oss ännu mer, läst på allt vi kommer åt. Vi har plockat upp spillrorna efter våra barn, spillrorna av våra barn. Tröstat när utbrottet svalnat och ångesten tynger deras stora små hjärtan. Gråtit oss till sömns när vi inte orkat mer. Undrat vad fan vi gjort för fel egentligen?

Det är inget som syns utanpå varken på barn eller föräldrar. Men jag vet att vi är många, för det finns fina stödgrupper för oss på Facebook.  Och jag vet att vi inte är dumma i huvudet, för det märks på oss när vi skriver till varandra och delar med oss av erfarenheter och klokskap som vi har samlat på oss i det här livet som inte blev som det skulle.

Men det finns ingen självklar plats för dessa barn. Och man skuldbelägger och anklagar oss föräldrar, istället för att be oss om råd. Vi bryts ned istället för att stöttas upp. Istället för att inse att det är vi föräldrar som känner våra barn bäst och vet vad som fungerar och inte fungerar, så att situationer som leder till polisanmälan kan undvikas,  så läggs all skuld för situationer som blir fel på oss. Oavsett om vi varit närvarande eller förebyggt på alla sätt vi kan. Istället kliver utomstående in och ska ”rädda” situationen och styra upp och täcka upp för föräldrarnas ”brister”. Uppfostra barnet som uppenbarligen inte har blivit uppfostrat. Visa vem som bestämmer. Och det är exakt det som leder till situationer som dessa, som slutar i olyckliga anmälningar.

Vi föräldrar har inget facit och vi har långt ifrån alla svar om hur våra barn fungerar. Men vi har lång erfarenhet av våra egna barn. Och vi har mycket klokt att berätta. Bara någon lyssnar. Bara vi får stödet att orka fortsätta tro på oss själva.

Att vara förälder till ett barn med särskilda behov innebär ofta att din föräldraförmåga har ifrågasatts i princip hela ditt barns liv. Och alla omkring dig har ständigt kommit med ”goda råd” om hur du ska göra för att lyckas bättre med ditt barn. Råd som du vet bara gör situationen värre.

Vi är inte dumma i huvudet. Vi accepterar inte att våra barn slåss. Vi anser inte att våra barn har rätt att gå till verbal och fysisk attack mot vuxna och andra barn. Vi tycker inte att det är okej. Vi vet vad som är rätt och fel.  Våra barn vet vad som är rätt fel. Det är inte det som är problemet.


Problemet är neuropsykiatriskt, och det går inte att uppfostra bort.


Tack för ordet! 

/Malin Åberg, förälder till NPF-barn. 

Kostråd vid depression

Maten vi äter påverkar inte bara vår fysiska kropp utan även vårt psykiska mående. Det går hand i hand, så att säga, det fysiska med det psykiska. Är du låg, nedstämd eller faktiskt deprimerad så kan det vara en god idé att tänka lite extra på vad du äter.  

  • Ät mycket fibrer och fullkorn för ett jämnare blodsocker. Blodsockernivåer som pendlar kraftigt upp och ner påverkar ditt humör på samma sätt.
  • Ät regelbundet under dagen. Av samma orsak som ovan. 
  • Undvik socker, rött kött och mejeriprodukter. Dessa livsmedel har en inflammatorisk inverkan på kroppen, vilket tar mycket energi. 
  • Ät istället antiinflammatorisk kost, fisk, grönsaker,  fibrer, vitt kött och mycket protein. 

    Hur pratar du till dig själv? 

    Har du tänkt på hur du kommunicerar med dig själv?  Och är du medveten om vilken stor roll det spelar? 

    Vi kan till exempel få för oss att vi behöver gå ner vikt eller sluta röka. Då är det lätt hänt att vi börjar tänka på hur tjocka vi är/hur mycket vi röker,  hela dagarna… Vi vill bli en smalis/icke-rökare men vi matar vår hjärna med ”tjockis, tjockis, tjockis/rökare, rökare, rökare”.      

    Det är din egen bild av dig själv som blir din sanning.      

    Det är svårt att gå emot sin egen bild av sig själv. Du kommer aldrig att bli smal så länge du matar dig själv med att du är tjock. Du kommer aldrig att bli en icke-rökare så länge du identifierar dig själv som rökare. Du blir vad du tänker. För att det du tänker blir det du gör. Du gör både medvetna och omedvetna val som leder dig till det resultat din hjärna är inställd på.  Så tänk på hur du kommunicerar med dig själv.  Var snäll. Sätt upp mål, men tänk också på att ha en hållbar handlingsplan som du faktiskt kan genomföra. Och se på dig själv som ditt bästa jag. Tänk att du redan är den du vill vara!

    Motverka stress-sjukdomar

    Att du blir sjuk av stress är numera ingen nyhet. Psykisk ohälsa drabbar fler och fler. Men vad kan du se upp med för att inte bli en av dem som fyller på den statistiken? 

    1. Var sak har sin tid. 

    När du jobbar så jobbar du, och när du är ledig så är du ledig. Låt ej mobilen störa dig med privata samtal på jobbet. Och låt ej jobbsamtal störa din fritid. Det försämrar både din prestation och dina relationer att alltid vara tillgänglig för alla. För hur trevligt är det att tala telefonen med någon som egentligen inte har tid? Och hjärnan blir trött av att bli avbruten och behöva börja om hela tiden. Du får inget flow. Så på jobbet – sätt mobilen på ”stör ej läge”.  Och på fritiden – stäng av jobbmobilen.

    2. Lev kravlöst. 

    Planera in en tom dag i almanackan varje vecka då du gör ingenting. Ha ingenstans att gå och inga tider att passa. Alls. Vila, gå en lugn promenad (inga pulsklockor eller stegräknare!), ät mat du tycker om (inget kalori räknande! ), slötitta på teven, läs en roman (inget studerande!). Gör ingenting. Svårare än man tror. 

    3. Acceptera skiten.

    Sådant du inte kan påverka får du lära dig att acceptera. Fastnar du på stillastående tåg eller i bilköer var och varannan dag? Använd trafikkaoset till att bara vara. Bara sitt där och acceptera skiten. Acceptera att du blir arg och irriterad, men drunkna inte i det. Acceptera att du inte hinner hem i tid till middagen/dagishämtningen/träningen. Det är som det är. Vi lever i en värld där det ofta och lätt blir kaos. Ta ett par djupa andetag, fokusera på andningen, och försök följa luften på vägen in och ut ur dina lungor. Tänk inga tankar. Bara andas.

    4. Och naturligtvis – tänk positiva tankar och gör roliga och meningsfulla saker. 

    Du vet vad som är meningsfullt för dig – Gör det. Du vet vad du tycker är roligt – Gör det också.  Och tänk positivt om framtiden och nutiden. Visualisera hur ditt drömliv ser ut, hur du är som ditt bästa jag. Märker du att det du visualiserar är alldeles för långt borta från verkligheten? Då är det dags att göra en förändring. 

     

    Ond av kärlek? 

    Rättegången med de unga föräldrarna som misstänks ha slagit ihjäl sin fyra veckor gamla dotter är igång. Och det verkar som att alla har en åsikt om fallet. Det spekuleras och anklagas hej vilt på sociala medier så väl som i fikarummen på arbetsplatserna. 

    Vissa tycker att de aldrig borde ha fått chansen att ta hand om barnet alls, socialtjänsten skulle ha gripit in innan det ens var fött. Andra är övertygade om att det är pappan, andra att det är mamman. Vissa tycker att föräldrarna ska få samma ”behandling” som den lilla bebisen fick. Andra är övertygade om att det är detta vi har att vänta oss nu när ”den curlade generationen” börjar föröka sig. 

    Sen finns det diagnoser med i bilden. Hur har det påverkat föräldrarna? Hur har deras uppväxt varit utifrån det? Har de fått rätt diagnoser?  Rätt stöd? Hade deras föräldrar i sin tur, stöd i att bemöta och hantera diagnoserna när de växte upp? 

    Frågan är var gick det fel? Men det finns inget enkelt svar på den frågan. Det är så mycket som leder fram till en sådan här fruktansvärd händelse. 

    Jag vet inte vem som gjorde det, men är ledsen över att det har hänt. Och hade önskat att föräldrarna hade bett om stöd och fått det. Men en sak är jag övertygad om – det är knappast curlade barn som slår ihjäl sina bebisar när de blir vuxna. För det är ju så att mycket av det du ger i dina barns uppväxt är det som går vidare i generationer (våld, kärlek, omtanke, kränkningar, hot, uppmärksamhet), på både gott och ont. Tills någon bryter det mönstret.

    Vikten av gemenskap

    Det finns inget som är så viktigt som kärlek och gemenskap. Ensam är inte stark, ensam är bara… ensam.

    Det finns en anledning till att just isolering av människor används som bestraffning i flera sammanhang. Våra instinkter sen svunna tider säger oss att vi inte får tappa bort det fantastiska skydd det faktiskt innebär att vara en del av en ”flock”/familj. Vi kan till exempel sova utan att rovdjur kommer och äter upp oss, vi kan jaga och plocka bär tillsammans och så vidare. Idag är fördelarna lite annorlunda men ändock lika viktiga.

    Vi behöver social samvaro med andra människor. Vi behöver vissa former av närhet,  och vi behöver känna gemenskap.

    Det är ett grundläggande behov hos alla människor att få vara en del av ett socialt sammanhang, att vi får känna gemenskap och bekräftelse. Att just vi behövs och att just vi gör skillnad. Det är viktigt för vår personliga utveckling.

    Ensamhet och utanförskap ger ofta obefogade känslor av skuld och skam hos den utsatta. Vilket bidrar till att vi gärna döljer hur ensamma vi faktiskt känner oss. Vi låtsas att vi är okej och att vi har ett rikt socialt liv.

    Jag önskar att vi slutade låtsas. Bara om vi ser verkligheten som den faktiskt är kan vi göra något åt den. Och att du är ensam är inte ditt fel. Öppna era hjärtan och se varandra. Ta steget till en ny bekantskap när ni får chansen. Bredda er gemenskap. Det räddar faktiskt liv. Och inget ont har någonsin kommit ur lite medmänsklighet.

    Hälsofrämjande träning

    Idag lyssnade jag på psykologipodden igen. Då var Anders Hansen som skrivit boken Hjärnstark där som gäst och de talade just om vilken effekt motion har på hjärnan.  Inspirerad gav jag mig ut på en joggingrunda. 45 minuters jogging tre gånger i veckan, stärker din hjärna, gör dig smartare, och har samma effekt som antideppressiv medicin.

    Och bästa sällskapet hade jag med mig. Det finns verkligen ingen som är så genuint positiv som hon, hon kan verkligen se det fina med allt. Vilken energi hon hade idag, och jag med! Jag vill springa mera, den perfekta känslan att ha efter ett träningspass – att man vill träna igen. Ingen klocka, ingen distansmätning och inga pulsarmband hade vi med oss heller. Det här var ren och skär rekreation, för både kropp och hjärna. Tränar du för hälsans skull så är det precis så här det ska vara, att du får mer energi av träningen, att du blir gladare,  och blir mer motiverad. Det är träning som får dig att må bra. Till skillnad från prestationskrav och träningsångest och hälsostress.